Nu är man mör! Satt tre timmar på en skolstol och lyssnade på olika lärare. Föräldramötesmaraton kallas det. Varje år tror jag att vi nått kulmen av föräldraskapets knepighet, men påriktigt är vi inte ens nära toppen ännu. Sketen tanke, eller vad? Nu talar jag inte om det uttjatade talesättet ”små barn — små problem, stora barn — stora problem” utan en logistik- och minnesrelaterad knivighet kryddat med nyheter som man som en up-to-date-förälder borde känna till.
Ta nu en trea som ska lära sej ta mer ansvar över nya läxssystem, uteblivet eftis, böcker tunga som tegelstenar, grymma mängder med mellanmålsingredienser, helt nya tidtabeller och jumppapåsar och extra mellis bara på onsdagar. Det tiltar i min skalle ren här. Lägg sen till en färsk etta som absolut inte alls kan ta ansvar för sina läxor, hennes nya skolrutiner, tjatet om Squinkisar (kvg) och gummin man kan bygga och Loom bands och Mönchi Chönks (det där sista är påriktigt Jelly Beans men hon glömmer bort namnet hela tiden).
Det där om att komma ihåg regnkläder till dagis, en jäkla solskenspicnic i jämförelse om ni frågar mej. Trösterika tanken just nu är att vi inom två månader kommer att vara så sjukt pro på detta. Men nu ikväll känns det som överkurs i kvantifysik att hålla reda på en vardag med två skolbarn.
Till på köpet borde vi umgås och diskutera konstruktivt om kvällarna och begränsa skärmtid och äta d-vitaminer och hålla i tandborsten ergonomiskt. Tjolittanlej bara.
