Att vara förälder till kids på 9 och 11 är en mild pärs. Och det lär inte bli lättare inom snar framtid. Det är så mycket koll du måste ha och så mycket information att uppdatera att du finner dej irrandes framför ostdisken i butiken bara för att beslutsmöjligheterna på en och samma dag blir för många.
Tror det är Mark Zuckerberg som varje dag klär sej i samma kläder bara för att minimera besluten. Giv mig en uniform eller en kostym, tack.
Kidsen är på gränsen att hålla reda på sina egna läxor, men behöver ändå hjälp. De kan i princip packa sina jumppapåsar själva, men mycket moraliskt stöd eller påminnelse behövs ändå. Främst i att komma ihåg att packa upp allt också.
De ska läsa på prov. Den ena behöver springa runt och hoppa jämnfota medan vi tillsammans diskuterar all fakta, medan den andra ska sitta tyst i sitt rum och läsa tills det krävs många förhör inklusive skisser, diagram och armvift — och helst en Youtube-video på det.
Sen ska du som förälder veta vilka sociala medier som gäller, all jargong kring det, hur kompisarna beter sej där, hur ditt barn beter sej där, var finns problemen och hur hjälper du. Helst ska du glida värdsvant omkring i kulisserna och kunna förutse allt likt en magiker.
Kylskåpet blir tomt på noll tid, bykkorgen fylls med mer illaluktande kläder, kidsen ringer eller messar dej minst fem ggr per dag per man, du ska vara tillgänglig och kunna ge goda råd och gränser och peppa så mycket att peppningsordförrådet tar slut många ggr i veckan.
De lär sej att åka buss själva. Eller gå ärenden. Men allt måste först övas och både de och du gör dråpliga misstag. Du tittar på andra människor i bussen och tänker att även de har åkt första gången nån gång. Det är så många första gången-saker. Hela tiden.
Fotbollsträningar. Föräldramöten. Krav maga-träningar. TeamGym-träningar. Lägerskoleinsamlingar. Klassträffar. Kalas. Tandläkare. Tandställning. Bildäck. Sportutrustning. Räkningar.
Sen måste du kunna trösta på en helt ny nivå, jo för först måste du lista ut varför barnet gråter och det är antagligen inte för det hen säger – utan nåt helt annat som antagligen framkommer först senare. Och du har tröstat fel hela tiden, tills dina detektivkunskaper blivit vassare.
Känslorna är starka och de blir bara starkare. Du tittar vemodigt på deras sovande kroppar och ser dom bokstavligen växa framför dej. De tom sover i en lite mer trotsig ställning, fast sängen ännu är full av nallar. Kontrasten är kul.
Varje kväll är en seger. På att kanske bara en grät, på att hoppeligen ingen grät, på att alla läxböcker är hittade, på att du kom ihåg mellanmål, på att vi kramades, på att tvättmaskinen tömdes, på att finskaförhöret gick bra.
Jag är en sån vinnartant varje kväll. Och expert inom många områden. Just nu faktiskt extra påläst inom kristendomens historia.
Och jag curlar inte ens. Jag försöker bara anpassa mej och våra avkommor till detta rapidsamhälle. Och sköta min egen träning, hygien, sociala kontakter, parförhållande och för att inte glömma jobbet, ponnyn och att sova.
Just det ja. Sova.
Detta kunde tex vara min kostym. Hur många ex av allt månne jag behöver?
